Ca 2 km kvar på promenaden så känner jag flexikopplet strama bakom mig, vilket också hörde till ovanligheten då Khonsu hela tiden höll sig framför mig. Jag vänder mig om och hinner se hunden rycka till bakåt och upp i luften. Jag fattade med en gång att han blivit ormbiten så jag springer fram till honom och konstaterar att han har två blödande punkter mitt i nosen! Definitivt en orm.

Khonsu blir fort dålig. På någon minut blev han helt loj, skakade på huvudet, började salivera och tittade på mig med ”hjälp mig”- blicken. Han stod helt stilla och kom in i något chocktillstånd. Nosen började svälla upp också. Jag lyfte upp hunden och började småspringa mot bilen och instruerade min väninna att sköta telefonen för samtal till min sambo som tack och lov var hemma just då. Jag bad honom ta med sig homeopatmedlet Ledum och möta upp oss så långt han kunde komma förbi avspärrningarna med mera som finns vid vägarna på naturreservatet.

Tio minuter senare möttes vi och jag lastade in mig själv och Khonsu i baksätet. Då var han rätt loj. Låg bara och tittade. Jag gav honom Ledum så gott jag kunde i munnen, men han saliverade så pass mycket att jag var rädd att han inte skulle ta upp dem tillräckligt snabbt. Vi for i ilfart till veterinären och Khonsu försvann mer och mer. Jag trodde redan ute i skogen att han skulle dö för allt gick så fort. Hela bilfärden pratade och ropade jag till Khonsu men jag fick knappt någon reaktion från honom. Tjugo minuter efter att jag stoppat i honom dom första pillren svängde vi in på parkeringen utanför veterinären och då helt plötsligt kvicknar han till och försöker ställa sig upp i baksätet. Så lång tid tog det innan medlet verkade på grund av att han saliverade så pass mycket att det var svårt att ta upp det i slemhinnan.

Vi fick komma in akut och han fick elektrolyter, cortisonsprutor, antibiotikaspruta med mera. Hela registret! Khonsu stod upp hela tiden han var hos veterinären och ville inte släppa kontrollen. Jag höll min hand nedanför hans nos och då kände han sig trygg och svängde lite på svansen för att tala om att han uppskattade det. Jag gick två meter ifrån honom en gång för att skölja mina händer och då blev han genast orolig. Så fort jag kom tillbaka och satte mig framför honom så blev han lugn igen. Efter 40 minuter med dropp så tyckte veterinären att det var nog och släppte hem oss med cortison - och antibiotikarecept. Jag hämtade ut dom men gav endast cortisonet.

Väl hemma hade hans mun svällt så pass mycket att han bara kunde dricka vatten. Jag petade i honom mer Ledum men han svällde bara vidare. Nästa morgon när jag vaknade och tittade på Khonsu så var hans ansikte ENORMT! Nu gick svullnaden från läpparna upp över nosryggen och ovanför ögonen. Man såg igenom hans tunna hårrem en blålilaröd färg från blödningarna under huden. Han hade också fått en blödning vid hjärtat som sträckte sig ned i vänster framben. Jag ringde veterinären igen och han ville att jag skulle komma dit igen, han lät orolig. Fler sprutor. Chefsveterinär som han var kallade han in de övriga veterinärerna och djurvårdarna för att titta på Khonsu eftersom han blivit så hårt drabbad. Ingen kunde gissa vilken ras han var… Utöver att han såg hemsk ut så var han pigg och som vanligt. Han kunde dock inte äta och knappt dricka längre. Tungan kunde inte få in vattnet i munnen på grund av svullnaden.

Nu gav jag honom Lachesis. Det hände ingenting i positiv riktning utan han blev mer svullen. Gav honom Apis och han svullnade ännu mer. Arnica, inget hände. Jag började få lite panik eftersom det inte gick åt rätt håll och han inte kunde äta eller dricka. Jag försökte ge honom vatten så gott jag kunde med olika metoder. För övrigt var han som vanligt. Nu var både min sambo och min mor klart oroliga och sa åt mig att jag inte fick ge honom fler homeopatmedel men jag sa att ”jag måste ju få stopp på detta och bryta medlen med något rätt medel!”. En kollega ringde upp mig, efter att jag gått ut på RKDHs newsgroup och bett om hjälp. Hon satt med repertoriet i handen och vi konstaterade att Khonsu hade samma symtom som fanns i Vipera Berus. Det är ett medel gjort på huggormsgift och vi hade inte gått igenom detta under utbildningen så vi kunde ingenting om det utöver det som stod i repertoriet. Detta var ca två dygn efter bettet.

Jag åkte och köpte två burkar Vipera Berus. Gav Khonsu EN dos vid middagstid. Sedan var det bara att vänta och se. Nästa morgon (dag 3) såg det bättre ut. Jag tog med Khonsu och for till mamma som har inhägnad uteplats. Där var jag hela dagen och för var gång hunden kom ut till oss (som satt och solade) så hade svullnaden minskat. Man kunde tydligt se detta timme för timme. Svullnaden ”hängde ut sig” och vandrade nedåt längs halsen och ned under magen och benen för att sen försvinna helt. På 24 timmar hade svullnaden försvunnit! Då var jag nöjd. Så ska ett rätt valt homeopatiskt medel verka.

Jag har gjort lite efterforskningar/förfrågningar hos folk vars hundar blivit huggormsbitna och dom har ungefär liknande berättelser: hunden svullnar upp och får ligga på klinik i en vecka för att sedan bli hämtade av ägaren med klara restriktioner om rehabiliteringstiden. Inga häftiga lekar eller promenader. Stillhet. Svullnaden sitter i länge efter ett bett, beroende på vart det sitter. De kan ju få efterdyningar som heter duga och sluta med döden i värsta fall. Min hund var symtomfri på tredje-fjärde dagen och skuttade och lekte som vanligt. Jag var inte ett dugg orolig att han skulle få några problem efter detta. Blåmärket från hjärtat och ned i benet försvann också rätt fort. Efter den här händelsen har jag alltid Vipera Berus och cortison med mig på skogspromenaderna!

Ledum som är vårt stora medel på alla slags bett, var enligt mig, livräddande på honom i den här situationen och jag hade inte velat vara utan det, men Vipera Berus tog resten! Om det är någon som har erfarenhet av Vipera direkt eller indirekt efter ormbett skulle jag gärna ta del av hur det verkade.

Av Theresia Henriksson, djurhomeopat

Ur Homeopati för djur Nr 1, 2007